﻿<aq>Det är utan all fråga, att det just är
på denna sista punkt, som skon klämmer.
Norrmännen hafva befarat, att täta an-
vändningar af sammansatta råd skulle
utvidga gemensamhetssferen, och med sin
ytterliga ömtålighet i detta fall hafva de
anfallit formen af fruktan för saken. Men
såsom <i>bevisning</i> vid lagens tolkning
kunna vi naturligtvis lemna detta norska
<i>intresse</i> ur räkningen, ty om det än al-
drig så mycket hänger sig vid ordet »sjelf-
ständig» i riksaktens § 1, så är det — så-
som vi redan antydt — en orimlighet utan
like att vilja tolka undantagen efter re-
geln. Vi hafva således endast och alle-
nast resonnementet om riksaktens kompo-
sition att hålla oss till. Låtom oss då
taga det i närmaste ögonsigte!</aq>